minkarlek

Tragiskt att alla tankar kommer som ett slagträ i huvudet.
Det här är inget jag vill, Jag vill bli av med detta som jag kämpat med genom alla år i hela mitt liv,
Jag kan stanna upp, Stirra och känna hur tankarna flyger iväg när någon pratar med mig och jag får ursäkta mig.
Jag vill inte proppa i mig massa medicin som jag vet hjälper, jag vill att förhoppningsvis bli bättre på annat sätt,
Jag litar inte på någon, för att jag tillåter mig inte göra det, jag har tagit till mig själv att det finns svikelse i alla människor,
Det finns en lögn i alla människor något alla döljer, Bara negativa tankar som kör ett spel i en tävlingsbana,
jag är fast i en cirkel och det finns ingen öppning, * jo det finns* men jag hittar den inte, jag får inte in något posetivt,
jag vill leva för dagen jag vill bara tänka posetivt, jag vet att jag har allt och all stöd jag har det bra, men jag inbillar mig något annat, jag klandrar andra över mina beskymmer,
vet inte varför det ska vara såhär, jag föddes inte för att sitta på en stol i massa negativa tankar och stirra, jag älskar min familj, så fort jag får höra något i stort sätt spelar det ingen roll vad det är, om det bara är en hopplös människa som har ett trash till liv som hittar på allt och ingenting för att någon gång lyckas med det hon gör, då agerar jag, jag blir som ett lejon som letar efter mat..
detta är tragiskt, att känna att ens nära ens tajta käraste ängel sviker en och lämnar en själv i en värld fylld av beskymmer, att känna att han ljuger han talar inte sanning, nu gör han något dumt, nu händer det något..
Det är denna känslan jag slåss med dag ut och dag in, samt att jag är fruktansvärt rädd för döden och inte vill att varken jag eller andra i min omgivning ska dö, jag får höra att det är naturens gång men det är fel, alla bör leva miljarder år till.
tro mig jag har ätit medicin för detta, och det hjälpte mig en bit på den rätta vägen tills jag blev gravid och föll ner igen i ett svart hål, kan gråta för mig själv i ett mörker eller rakt ner i kudden eller kramandes med min son, jag kan gråta floder inom mig och bli hackig i rösten, jag kan vara extremt tystlåten när något beskymrar mig men det är inte mitt fel,
jag slåss med detta hela tiden i varje sekund, mina tankar far iväg och bildar en attack mot mig,
jag kan få syner i mitt huvud som att något kommer hända som inte alls händer, ett tex är att jag sätt min älskade ängel till son fått en sten i huvudet och börjat blöda, eller att något rätt som det är puttar till oss så han faller framför tåget,
Jag klarar inte av dessa bilder, aldrig tar det slut och jag vet inte varför det drabbar mig.. hopplösa människor som inte ens bör existera i den här världen som bara klampar på folk, sätter sina ord, trycker på rätt tangenter för att få ett knivhugg.
jag måste försöka tänka positivt men tro mig det är inte enkelt, allting är en kamp och jag ska hitta lösningen och hitta en utväg försöka leva dagen som den sista .